Starka tillsammans

Igår var vi på kvinnoklinikens akutmottagning. Ännu en läkare skulle göra ett ultraljud för att göra en second opinion. Faktum kvarstod. Vårt monster levde inte längre. Fick tre alternativ. Antingen vänta ut kroppen tills den själv stöter bort fostret, göra en skrapning eller en medicinsk behandling som sätter igång ett missfall. Valet var lätt för mig. Jag ville ha bort fostret så fort som möjligt. Kändes bara jobbigt att gå omkring och veta att missfall är på gång samtidigt som med illamående (och kräkningar de senaste dagarna!). Jag valde medicinen. Igår fördes tabletterna in i kroppen och 5-6 timmar senare börjades utstötningen. Först gick vattnet. Vilket förvånade mig. Hade ingen aning om att där fanns en sådan mängd vatten redan i vecka 9? Efter vattnet kom i alla fall blodet.
 
Jag är ledig idag. Men jag mår bättre. Pratar jag om detta så kommer säkert tårarna på nytt, men jag är ändå imponerad över den styrka vi har tillsammans. Vi reser oss fort och börjar fokusera framåt.
 
Men rädslan kvarstår självklart... tänk om det aldrig kommer att gå? Vad är egentligen fel? Varför vill inte min kropp behålla foster? Eller är det så att det ständigt är något fel på fostert.. och i så fall.. varför?
#1 - - Genus Longing:

Varför det blir så är en stor gåta. Jag hoppas så att ni snart ska få eran tur hela vägen. Sköt om dig vännen. Kram Genus Longing

#2 - - Susse:

Lider så med er =( Ber om ursäkt om jag frågar för personligt (du behöver inte svara om du inte vill)... men det kanske kunde vara aktuellt med missfallsutredning på er? Brukar inte det göras när man haft ett visst antal missfall? Tänker att det kan vara bra att få utrett det du själv frågar om -varför din kropp inte behåller fostren. På så sätt kan man ju "rätta till" (förhoppningsvis är det inget fel utan att ni haft otur).
Skickar styrkekramar <3

Svar: Hej Susse! De ska göra sådan i januari. Dock hittar de ju inte fel i 90% av utredningarna och vi jar ju redan genomgått viss utredning inför ivf. Har således inte så stora förhoppningar... men värt ett försök iaf.
komlillamonster.blogg.se

#3 - - Maria:

Ush blir ledsen bara jag läser ditt inlägg. Genomgick samma sak för ett halvår sedan, fast i mitt fall fanns det inte ens något foster kvar, bara livmodern som fortsatte att vara gravid, i vecka 12 när det upptäcktes. Ush och fy.

Svar: Ja det var tufft... men man är starkare än man tror!
komlillamonster.blogg.se