Starka tillsammans

Igår var vi på kvinnoklinikens akutmottagning. Ännu en läkare skulle göra ett ultraljud för att göra en second opinion. Faktum kvarstod. Vårt monster levde inte längre. Fick tre alternativ. Antingen vänta ut kroppen tills den själv stöter bort fostret, göra en skrapning eller en medicinsk behandling som sätter igång ett missfall. Valet var lätt för mig. Jag ville ha bort fostret så fort som möjligt. Kändes bara jobbigt att gå omkring och veta att missfall är på gång samtidigt som med illamående (och kräkningar de senaste dagarna!). Jag valde medicinen. Igår fördes tabletterna in i kroppen och 5-6 timmar senare börjades utstötningen. Först gick vattnet. Vilket förvånade mig. Hade ingen aning om att där fanns en sådan mängd vatten redan i vecka 9? Efter vattnet kom i alla fall blodet.
 
Jag är ledig idag. Men jag mår bättre. Pratar jag om detta så kommer säkert tårarna på nytt, men jag är ändå imponerad över den styrka vi har tillsammans. Vi reser oss fort och börjar fokusera framåt.
 
Men rädslan kvarstår självklart... tänk om det aldrig kommer att gå? Vad är egentligen fel? Varför vill inte min kropp behålla foster? Eller är det så att det ständigt är något fel på fostert.. och i så fall.. varför?

Det är över..

Igår såg jag fram emot ultraljudet på RMC och att för en gångs skull få gå dit i positiva termer. Men tji fick vi. Monstret var dött i magen. Gårdagen har sedan spenderats i massa gråt tillsammans med min man. Livet suger på nytt.. 

V8 (7+5)

Hunger i kombination med dålig aptit är ingen skojig kombo! Jag har extra svårt för söta saker just nu och här är det socker i överflöd i precis allt! Jag saknar svensk frukost och min mans matlagning!
 
Hur som haver har vi börjat våga tala om monstret i magen som något som faktiskt existerar. Tidigare vågade vi knappt detta i rädsla för att det snart skulle tas ifrån oss. Nu går vi snart in i vecka 9 och man tycker ju att det borde vara relativt säkert nu? Jag känner mig iaf mer avslappnad.