Dags att ladda om

Igårkväll kom mensen ordentligt, precis som jag hade väntat mig. Idag ringde jag RMC igen för att prata om nästa behandling.  Hon fick mig positiv till vårt lilla frysta ensamma ägg. Hon menade att det är större chans att de klarar upptining än att det inte gör det, samt större chans att det lyckas med en så kallad blastocyst. Om 16 dagar börjar jag med primolut-nor igen för att framkalla mens sedan är det dags att förbereda kroppen för att ta emot ett ägg på nytt. Så om allt går vägen har jag ett nytt litet liv i magen i mitten av maj månad.

Rd12

Imorse när jag vaknade tog jag kroppstemperaturen. Tempen hade sjunkit en halv grad sedan igår. Det betyder att mens är på ingång. Nu är det medicinerna som hindrar mensen från att komma igång ordentligt. Då jag redan testade nehativt igår och var ledsen över det blev det inte så farlig reaktion idag. Var liksom beredd på det. Får se när vi får starta nästa behandling. Känner mig inte jättepositiv till det enda frysta ägget vi har. Kommer det klara upptiningen? Hade känts bättre med några stycken.
 
Jag försöker se framåt nu. Samtidigt är jag innerst inne livrädd över att kanske aldrig få hålla vårt barn i famnen.
 
Så, där rök alltså min chans att bli mamma år 2015...

RD11

Idag är det ruvardag 11. Det betyder att vårt lilla monster är 13 dagar gammalt. Jag tjuvtestade imorse med morgonurin med ett sådant billigt test. Det var totalt blankt. Negativt. Även om jag kände det på mig, särskilt då alla symptom försvunnit, kände jag ändå djup sorg. Borde det inte iaf synas något spökstreck när det gått så här lång tid? Det hade betytt så otroligt mycket att få ett plus för att få veta att vi faktiskt KAN bli gravida. Jag la mig i sängen igen och grät en skvätt i min mans famn. Min fina lugna man. Han är alltid så positiv. Jag kände ilska över att ha en kropp som inte fungerar ordentligt. Livet kändes otroligt orättvist.