Kamp mot den egna kroppen
Stort tack till alla fantastiska kommentarer jag fått den senaste tiden. Vet att många av er som besöker här kämpar precis som vi.
Jag har repat mig från missfallet nu. Blödningen tog slut i förrgår äntligen och nu ser vi framåt igen. Har fått för mig att jag är superfertil nu när kroppen lyckats bli gravid en gång, så vi får köra mycket bebisverkstad inom närmaste tiden när vi har uppehåll från ivf. På grund av oregelbundna cyklar kan jag inte säkert säga när ägglossningen sker (om den nu sker alls), så det är bara att köra på. Får vi väl se om verkligheten skrattar mig i ansiktet som vanligt?
Även om jag egentligen inte önskar ens min värsta fiende denna kamp mot den egna kroppen, så önskar jag tyvärr ändå ganska ofta att jag hade kunnat ge bort problemet till någon annan ett tag. Nu har vi fått kämpa i 2,5 år. Det räcker nu!
Ena dagen är jag arg på Gud som inte låter vår dröm bli verklighet. Sedan tänker jag att kanske har Gud inte gett oss vårt barn än för att när han väl ger oss det skall det var alldeles perfekt. Med tio fingrar och tio små tår.
Denna eviga väntan...
Jag känner så väl igen mig i er kamp...
Vi kämpade i över 5 år med IVF'er, gamla hederliga försök ;) , akupunktur, mediciner och allt vi kunde komma på. Precis som dig så hade jag oregelbundna ägglossningar (PCOS) så svårt att år efter år hålla romantiken vid liv vid egen bebisverkstad.
Vi bestämde oss för adoption men dagen innan första fakturan skulle betalas så kom chocken - gravid.... jag.... nej det kan inte stämma....?!?!
Jag väntade på missfallet men istället så kom 8 månader senare världens mest underbara lilla tjej till världen.
Nu 15 månader senare så vaggar jag fram igen och om 3 månader så kommer lillebror (denna gången ännu mer av en chock då jag gick till gyn för att få medicin för min PCOS så att vi kunde göra ett syskonförsök längre fram, väl i den roliga gynstolen fick jag en överraskning jag inte var beredd på - "du behöver visst ingen medicin, förutom kanske något mot illamående isf...?" ;)
Nu känner vi oss mer kära och romantiska än någonsin, trots småbarn i huset! <3
Hoppas du tar detta på rätt sätt - ville bara ge dig lite hopp. Allt har en mening, det perfekta lilla barnet för er kommer snart att komma! Ge inte upp, snart är ni där! :D
För varje dag som går så är ni en dag närmre ert mål!
Stora styrkekramar från en anonym läsare där ute som vet hur det känns