Vad händer där inne?

Önskar att jag hade en egen ultraljudsapparat här hemma. Känns som om jag gjort så många ultraljud att jag själv hade kunnat mäta både slemhinna, räkna äggblåsor och avgöra när ägglossning kommer att ske. På riktigt alltså! Jag har fortfarande molande värk i livmodern sedan löparrundan. Ingen blödning och tempen ligger lägre än den någonsin gjort. Vad händer där inne egentligen?

Stackars kropp..

Idag har vi varit ute i skogen med mitt bonusbarn. Jag tog en löparrunda på 3 km. För mig som har sämsta konditionen var de kilometerna väldigt jobbiga. Efteråt var jag helt slut och jag började få svag värk i livmodern. Exakt samma värk som jag hade samma dag som mitt missfall skedde. Nu ikväll har det kommit en svag brun flytning. Det är alldeles för tidigt för mens. Kanske livmodern som fortfarande är känslig? Chockade väl kroppen med denna ansträngning.
 
För övrigt tror jag att jag hade ägglossning igår. Inte känts lika starkt som när vi använder pergotime dock. Får väl se om tempen stiger nu i dagarna. Samtidigt som ofrivillig barnlöshet innebär att vara ovän med den egna kroppen så har denna kamp gjort att jag lärt känna min kropp väldigt väl. Innan jag började försöka bli gravid hade jag aldrg känt av en ägglossning. Nu känns det som att jag kan känna allt som händer därinne.
 
Insåg idag att det är 1,5 år sedan vi hade en period utan några tabletter/hormoner över huvudtaget. Stackars kropp..

Kamp mot den egna kroppen

Stort tack till alla fantastiska kommentarer jag fått den senaste tiden. Vet att många av er som besöker här kämpar precis som vi. 
 
Jag har repat mig från missfallet nu. Blödningen tog slut i förrgår äntligen och nu ser vi framåt igen. Har fått för mig att jag är superfertil nu när kroppen lyckats bli gravid en gång, så vi får köra mycket bebisverkstad inom närmaste tiden när vi har uppehåll från ivf. På grund av oregelbundna cyklar kan jag inte säkert säga när ägglossningen sker (om den nu sker alls), så det är bara att köra på. Får vi väl se om verkligheten skrattar mig i ansiktet som vanligt?
 
Även om jag egentligen inte önskar ens min värsta fiende denna kamp mot den egna kroppen, så önskar jag tyvärr ändå ganska ofta att jag hade kunnat ge bort problemet till någon annan ett tag. Nu har vi fått kämpa i 2,5 år. Det räcker nu!
 
Ena dagen är jag arg på Gud som inte låter vår dröm bli verklighet. Sedan tänker jag att kanske har Gud inte gett oss vårt barn än för att när han väl ger oss det skall det var alldeles perfekt. Med tio fingrar och tio små tår.
 
Denna eviga väntan...